“Sedan början av  1980-talet har genomsnittssvensken blivit 2 cm längre och 7 kg tyngre. Mer än varannan man och drygt fyra av tio kvinnor i Sverige har nu övervikt eller fetma.”

Så inleds Statistiska Centralbyråns (SCB) sammanfattning av resultaten om övervikt och fetma inom Undersökningarna om levnadsförhållanden (ULF/SILC, 2018). Sedan början av 1980-talet har vi i Sverige blivit i genomsnitt 7 kg tyngre. 56 procent av männen och 41 procent av kvinnorna i åldern 16–84 år har övervikt eller fetma. Det är en ökning på 35 respektive 27 procent under 30 års tid. Ökningen gäller alla större grupper i befolkningen, hur man än delar in den. Och den gäller även barn. I USA har andelen barn och tonåringar med fetma nästan tredubblats på 25 år enligt APA, American Psychological Association.

Det här har skett samtidigt som en allt större andel i SCB:s undersökningar svarar att de motionerar. Mellan 1988-89 och 2012-13 ökade andelen som motionerar 30 minuter minst två gånger i veckan från 31 procent till 66 procent. Dubbelt så många tränar alltså, medan vi blir allt fetare.

Det är inte så konstigt att man tänker att man ska träna bort sin övervikt, men särskilt effektivt är det inte. För att förbruka energin i en genomsnittlig pizza behöver man nämligen springa i en hel timme utan paus. De flesta har stora problem att ens springa fem minuter utan avbrott.

Hur blev det så här?

Fetmaepidemin startade i USA redan på 1960-talet och blev tydligt märkbar här hos oss i Sverige 10-15 år senare. Orsakerna är flera, och här är några av dem:

  • Utbudet av mat – särskilt sån som man blir fet av – har ökat drastiskt. Det beror på att vi under 1900-talet lärde oss att massproducera mat billigt. Det är mat som har mindre andel råvara och för att kompensera den smakförlusten krävs mer tillsatt fett och socker. Sån mat är alltså generellt sett sämre samtidigt som den blir klart billigare.
    a
  • Samtidigt skedde en sorts välfärdsexplosion där de flesta hushåll blev betydligt rikare. Det fanns med andra ord gott om kunder som var beredda att betala för bekvämligheten att köpa hel- och halvfabrikat och även att äta ute betydligt mer. De restaurangbesök som ökade var inte middagar på vita dukar utan i första hand på snabbmatsrestauranger.
    a
  • Under samma tid har människors fysiska aktivitet minskat markant. Fram till för 100 år sen var över hälften av befolkningen sysselsatta med manuella sysslor inom jordbruket. Numera är det enbart någon enstaka procent som har kroppsarbeten som fungerar som kroppslig träning (bild).
    a

De här faktorerna i kombination är förstås en effektiv formel för fetma i befolkningen. Det kan man lätt förstå så här i efterhand. Efterklokheten är en exakt vetenskap.

Man kan också lägga märke till att det finns mer mat att välja på och att portionerna är större. Vi är nog många som minns hur 33-cl-flaskorna var normalförpackningar för läsk och att man ibland som barn fick dela på en sån. Nu är flaskor på 1,5 liter nya standardförpackningar och det går att köpa både 2- och 3-litersflaskor och ännu större. Även den genomsnittliga tallriksstorleken har ökat. Att storlekar på förpackningar och kärl spelar roll för fetmautveckling har bland annat det ansedda forskningsinstitutet Cochrane visat med all tydlighet. Det är alltså ingen myt.

De största försäljarna/bovarna finns närvarande med massiv och aggressiv reklam i alla offentliga miljöer. Det har betydelse, för det blir man påverkad av – annars skulle inte vara värt kostnaden att lägga miljoner på reklam. Det betyder att även om man själv väljer vad man köper och stoppar i sig vid varje enskilt tillfälle så skapas ett motstånd mot att välja rätt. Både kropp och psyke vänjer sig vid att välja fel.

Hela världens problem

Samtidigt kan man konstatera att viktminskningsindustrin lever och frodas. Globalt värderas den till över motsvarande 2 biljoner kronor (2018) och förväntas stiga till 3,5 biljoner 2025. Det är alltså 3500 miljarder kronor, mer än tre svenska statsbudgetar. Den innefattar business runt dieter (mat, dryck, tillskottsprodukter) och träningskläder, utrustning och fetmakirurgi. Tjänster som gym, rådgivning, kurser, och onlinegrupper av olika slag ingår också.

De som genom sina produkter förstör vår hälsa och de som vill reparera den är dock varandras förutsättning, så cirkeln är ironiskt och snyggt sluten. Snabbmat och annan skräpmat säljer mycket i lightversion och medan viktminskningsindustrin tar hand om resultaten. Bilden till höger såg jag utanför Pressbyrån häromdan. The Coca Cola Company tjänar pengar på cola med sötningsmedel. Detta är vi så  vana vid att det inte ens verkar konstigt att ett av de stora företag som som varit med och skapat den en global fetmaepidemin nu lever på att många behöver gå ner i vikt.

Problemet gäller numera hela världen. En studie på över 19 000 personer från närmare 200 länder som publicerades i The Lancet visar dramatiska siffror: För första gången världshistorien finns det fler människor på jorden med övervikt än med undervikt, beräknat på Body Mass Index (BMI). Det är engelsktalande höginkomstländer som ligger i topp och USA har ledartröjan. Allra högst BMI hittar man dock i Söderhavet. I Mikronesien och Polynesien ligger 38 procent på en nivå som indikerar fetma (BMI>30), inte bara övervikt. Det handlar förstås om snabbmatskedjor, men inte enbart. En passage i en arkiverad artikel i Läkartidningen från 2006, som handlar om Tonga, beskriver principensom gäller för många länder utanför västvärlden. Principen är att kombinera de sämsta lokala produkterna med det västerländska snabbmatsformatet.

”En av de viktigaste förklaringarna till fetmakrisen i Söderhavet är de feta, importerade köttprodukterna, som började välla in från Nya Zeeland, USA och Australien på 1960- och 1970-talen. Störst i Tonga är sipi, som genomsnittstonganen äter i någon form 3–4 gånger i veckan: usla styckbitar av får från bukväggen och området nedanför revbenen, med massor av fett och brosk. Sipi importeras från Nya Zeeland.

Följderna

Många allvarliga av sjukdomar är överviktsrelaterade: hjärt- kärlsjukdomar, diabetes, och en del cancerformer. Man lever kortare om man är överviktig.

Övervikt hindrar oss också från att göra sånt som vi skulle vilja göra. Som att böja sig ner enkelt under soffan och plocka fram det som rullade in där när man tappade det i golvet. Som att kunna jobba fysiskt med det man behöver i hem och trädgård utan att bli andfådd och få skav och träningsvärk.
Eller att inte känna sig helt död i tio minuter om man var tvungen att springa en bit för att inte missa bussen. Att känna sig utvilad på morgonen. Att kunna leka med barnen eller barnbarnen ibland. Även om man är tvungen att springa runt och slå kullerbyttor. Och så vidare. Livet begränsas väldigt mycket om man väger mer än man behöver, och det blir inte lika långt.

Det som förmodligen motiverar de allra flesta allra mest att minska i vikt har med utseendet att göra. Vågen är ett enkelt mått att använda, men det stora motivet är förstås att bli smalare och (som de flesta tänker sig) snyggare. Vi vill helst se ut så som vi själva tror att andra uppfattar som snyggt.

Ser man däremot till personer som söker vårdens hjälp så är hälsa är ett vanligare motiv än utseende (50% resp. 35%), i alla fall enligt en studie i Journal of Eating Behavior (2007). Men den undersökningen handlade om personer med ett BMI över 35, det vill säga det som kallas sjuklig fetma. Jag vet inte hur olika motiv fördelar sig totalt sett över alla som någonsin försökt gå ner i vikt , men ingen tvivlar nog på att någon sorts utseendemotiv ligger i topp som den vanligaste anledningen.

Men utseendemotivet är inte okomplicerat. För de flesta är det nog en rättfram tankegång – utseende och självkänsla hänger i hop för de allra flesta och att positiv bekräftelse är stärkande behöver vi inte göra till något onödigt komplicerat. Det är djupt mänskligt.
Men uppfattningen om hur den egna kroppen faktiskt ser ut kan vara förvrängd. Det är den för vissa. Förvrängd av vad man blivit lärd om den av andra eller, i en mindre andel fall, sjukligt förvrängd.
Och hur den idealiska kroppen bör se ut är en till stor del en idé som kommer utifrån, inte minst är det ju något man lär sig via reklambilder. Och vi är notoriskt dåliga på att avgöra vad som är egna idéer i grunden och vad vi gjort till egna idéer för att någon annan vill att vi ska ha dem.

Sammantaget

Överviktsepidemin – för det är ett rättvisande uttryck – är lätt att förstå bakgrunden till. Fet och söt, billig mat i kombination med ökat köputrymme och mindre fysisk aktivitet. Så långt är det enkelt. Men våra enskilda situationer är mer snåriga. Vi har våra egenskaper och erfarenheter som i sin tur bara delvis är egna och självvalda. Det finns ett tryck åt ett visst (överviktsskapande) håll och det trycket kan vara svårt att värja sig emot.
Men möjligheten att fatta beslut och göra val finns ändå. Utmaningen är hur man ska lyckas få fart på de resurser man faktiskt har, så att de egna besluten, valen och idealen tjänar ens egna syften. Det går att få upp sån fart – det händer folk hela tiden. Men det går inte av sig själv, utan kräver en del tänkande och ställningstagande.

Dela den här sidan

Kommentarer är stängda.